Jag tar mig vid handen när ingen finns som kan tala lugnande
Traumatiska minnen lagras annorlunda än vanliga minnen, de lagras som fragmenterade minnen: synminnen för sig, ljudminnen för sig, och så vidare. Det finns också minnen av kroppssensationer och känslor, och varje minne förses med information om kroppens tillstånd och känslor.
Att bearbeta ett material är som att förändra ett minne, en händelse till något annat mer hanterbart. I görandet får jag tid att reflektera det jag annars inte orkar eller vill stanna kvar i. Jag får ett sorts utomstående perspektiv, jag blir en observatör.
Jag har byggt en installation av olika verk som alla samtalar om samma traumatiska upplevelse. Det finns ingen tydlig början eller slut. De är fragmenterade minnesbitar, dömda till upprepning precis som jag.
Det är svårt att förklara hur det känns att ha föräldrar samtidigt som de inte är där rent psykiskt eller fysiskt för en. Man är ensam fast man har en kropp bredvid sig som har alla attribut för att efterlikna en förälder. Som barn så kände jag mig ofta som den som var sjuk eftersom jag inte hade några ord för att förklara vad det var som hände. Det var något som var fel men jag visste inte vad det var som var fel. Därför kunde jag inte heller be om hjälp. För jag visste inte vad det var jag skulle be om hjälp för.
I det här arbetet vill jag förmedla hur det kan kännas att växa upp med en förälder som lider av en psykisk sjukdom.
Material och teknik: 60 år gamla mörkläggningsgardiner i viskos, handmålade med pigment samt broderi & textil relief på den ena.
Skulpturerna: Viskos och polyesterblandning, symaskin och handstygn.
@mikaelaeira
