Minns livet
Vad behöver vi för att sörja?
För att helas efter att ha förlorat en älskad eller livsvittne?
För att minnas en människas liv?
De senaste åren har jag funderat kring dessa frågor.
Frågat människor.
Studerat gravplatser.
Upptäckt behov.
Att beröra. Se. Använda kropp och sinnen för att komma i kontakt med den som nu är försvunnen.
Kontakt med den inre saknaden.
Jag insåg något viktigt:
Döden är inte en abstraktion.
Det är en överväldigande förändring av livet, omgärdad av väldigt konkreta erfarenheter.
De konkreta behoven alla har vid en grav:
Att tända ett ljus. I regnet.
Att ge ljus på namnet till den saknade.
Att kunna sitta vid graven, utan att få värkande och våta knän.
Dessa ting upptäckte jag, samt behovet att göra graven personlig på något sätt.
Att göra det synligt för sig själv- och andra – att detta är inte bara viloplatsen till någon som nu är död.
Här finns ett helt liv. Ett liv med andra. Ett liv som fortfarande ger ett avtryck i världen.
Det märkliga med döden
är att även om allt har förändrats,
så är alla tingen fortfarande där.
Tillhörigheterna använda av den som gått bort.
Vardagsföremål som bär minnen.
Jag gör gravmarkörer med bronsavgjutningar av objekt
som har en personlig förbindelse med den bortgångne.
Det är min erfarenhet att dessa föremål gjutna i brons kan göra en gravmarkör mer personlig
och skapa en känsla av förbindelse till och hågkomst av den det tillhörde.
Att fånga vardagsföremål i brons
skapar inte bara en kopia.
Metallen tillför en dimension till upplevelsen.
Jämfört med originalet,
så kan den uppmjukade kanten representera minnesprocessen.
För minnet är inte en skarp kopia,
det formas.
I bronsavgjutningarna kan detaljerna vara synliga,
men det kan också saknas bitar.
Likt minnet.
Min första gravmarkör, Reflektion av livet, är byggd i segment av stål som formar en lykta och en ring med text som får ljus inifrån den. På dessa är ett kvadratiskt block med terrazzo med en rund vattenspegel som blir upplyst från lyktan under den genom en transparent stav. I dess center är ett minnesobjekt placerat.
Min andra gravmarkör, Sitt hos mig, inbjuder till en sittande kontemplation intill ett föremål som bär minnen.
Föremål med förbindelse till älskade och saknade kan också placeras på eller invid redan existerande gravmarkörer. Detta illustreras med de tre sista exemplen.
