03.30 Dvala
Det är tyst.
Tiden är flyktig och rummet har liksom upphört. Huden är varm fastän luften som omfamnar är sval. Fingertoppar snuddar vid bröstkorgen som långsamt höjs och sänks om och om och om igen. Vid detta laget är kroppen knappt kropp längre, den är nära på flytande. Flygande. Samtidigt som den aldrig är så tung som just nu.
Skulpturinstallationen 03.30 Dvala utgår ifrån människokroppen i sitt allra mest avskalade stadie. I sitt allra mest sårbara. Jag har tänkt på värme och människokroppens mjukhet och tyngd. Närheten till sin egen kropp och närheten till en annans. Upplevelsen av att få vara rent och skärt naken.
Material: Keramik och sprejad sinterengobe
